Akincilar
Förra året åkte Veine, Lasse och Gnosjö-Thomas till byn Akincilar. Byn ligger så långt söderut du kan komma, mot den grekiska gränsen.
Anledningen att gubbsen åkte dit var att Thomas gjort sin FN-tjänst där på 80-talet.
Efter en biltur på delvis skumpiga grusvägar, anlände vi till den vänliga byn, dit inte många turister
hittar.
När vi kliver ur bilarna, kommer det genast fram en man och hälsar oss hjärtligt välkomna till byn.
Denna vänlige man visade sig har varit byns lärare.
En bekant sedan tidigare...... Hussein.
Det bjöds på Efes öl och nötter på byns barservering.
Hussein, en mycket trevlig och gemytlig man, visade oss runt i byn.
Byn hade innan invationen 1974 flera tusen invånare, nu endast ca 350 personer.
Byns biograf-ägare. Numer är biografen stängd. Innan 74 hade byn två lokaler där film
förevisades.
I år har det inte regnat mycket. Då blir det problem.
Vatten är en stor bristvara på ön.
Vi blev inviterade på turkiskt kaffe i Husseins hem.
Hussein och hans fru har bott i byn hela sitt liv. Här med barnbarnet Arene, en charmig liten 3-åring.
Arene bjöd gärna av sitt godis.
Fantastiskt gästvänliga.
Arene säger hej då på turkiskt vis.
På väg tillbaka, tvärstannar en bil och mannen till vänster, Salome, undrar om vi kommer från Sverige.
Det visar sig att Thomas och Salome har gemensamma bekanta sedan FN-tiden. Salome har
jobbat som kock åt soldaterna. Svenskarna och kanadensarna var de trevligaste, tyckte han.
Han hade f ö fyra dalahästar hemma, som han fått i present.
Innan hemfärden visade familjen Hussein sina kossor, vilka såg välmående ut.
Naturligtvis hittade Marie en liten söt och gosig hundvalp.
En fantastisk upplevelse och by, som vi kommer att besöka fler gånger.
Kommentarer
Trackback
